Jag har gjort det.
Gråtit för första gången på jag vet inte hur länge.
Jag är ingen blödig person, men idag orkade jag inte längre.
Jag måste säga det. Jag hatar min familj.
Orkar inte bli behandlad så här längre. Som luft, obetydlig, tagen för givet, som att man är ett litet jobbigt bihang.. Det är verkligen kul att leva med en totalt känslokall farsa vars fru inte vet vad som är bak eller fram (och som aldrig riktigt gillat mig).
Jag har aldrig varit med om en kärleksfull familj. Kärlek har aldrig riktigt funnits. Bara dåliga relationer där man har blivit dåligt behandlad, inklusive jag själv. Kanske därför jag är som jag är? Kan inte låta någon komm allt för nära, kan inte bli kär.
 Fått flytta runt till nya människor, nya platser.  Fått syskon, förlorat syskon..

Kommer på mig själv att så ofta att vara avundsjuk på de som har familjer som fortfarande håller ihop och som ställer upp för en. Jag har alltid fått lära mig att klara mig själv, på gott och ont. Men det vore trevligt om någon någongång kunde ställa upp för mig, jag är fortfarande bara 16 år.

Och varför klagar jag när ingen egentligen bryr sig?
Jag vettefan..